Jag trodde nog att jag skulle få se dig en sista gång, även om jag inte hört din röst på så länge.
Jag hade nog fortfarande hopp, att allt skulle vända för dig. Att allt skulle bli bra.
Du kämpade så hårt.
Jag torkade tårar från ditt ansikte. Ditt hårda yttre, var bara en fasad. Ett måste, för att överleva i denna galna värld. För dig var den galen. Du fick växa upp utan kärlek, klara dig på egen hand.
Du var över 30 år, när du sa att jag var den första snälla människa du träffat. Den snällaste du träffat.
Det gjorde så ont i mig.
Jag kan fortfarande höra din röst, ditt skratt.
Minnas de där samtalen.
Du berättade och jag lyssnade.
Förlåt, att jag bara lämnade dig.
Förlåt, att jag aldrig hörde av mig.
Förlåt, att jag inte frågade hur du mådde.
Förlåt, att jag inte fortsatte stötta dig.
Nu finns du inte mer.
Den första tiden kunde jag inte känna någonting...
Det var först när jag åkte dit. Som jag förstod att jag aldrig skulle stöta på dig.
Inte i affären, inte på gatan, inte i det här livet.
Nu förstår jag, att telefonsamtalet aldrig kommer komma. Att smset aldrig kommer trilla in.
Att vi aldrig kommer att ses igen.
Good bye my friend, good bye.
//Magda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar